Detta är helt klart Markus Krunegårds mest balancerade skiva. Det är ett poppigt, mjukt och välproducerat ljud som slår en vid första lyssningen. Texterna varierar från att hans dotter ej känner igen han till att bara han och plogbilen är vaken. De tidigare texterna om att vara ung och leva på vätskeersättningstabletter har övergått till att vara gammal, dra minnen om sin mor och att dansa i London. Det känns svenskt och träffande på något vis. Alla de vardagliga sakerna som passerar en men som en del artister tar till vara på och gör en enkel fyrackords låt på. Just detta är en av Markus största styrkor.

Men tyvärr känns det inte speciellt nyskapande. Krunegård har etablerat sig så starkt nu att jag tycker att han ska kunna dra ut svängarna lite mer. Även om jag gillar att han skruvat upp reverben och fått in starka bryggor (lyssna på t ex låten London) så hade jag önskat mig något mer. Med det sagt kommer detta vara en av årets starkare plattor. Det är ett album som växer på en och den kommer säkerligen gå varmt.

8/10

Bästa låt: London