Recension: Markus Krunegård - Markusevangeliet

 


Markus, tidigare sångare i Laakso, soloartist och numera en del av superduon Serenades. Ni vet mest troligt historien. Anledningen varför jag ger mig på hans första soloalbum är för att den alltid träffar mig mitt i hjärtat. Markus beskriver en tidsålder då de flesta är som mest rädda och osäkra. Det han beskriver är tiden mellan gymnasiet och det som senare ska bli ens ”liv”, med vad allt det innebär. Som tidig tjugoåring så känns alla texter väldigt träffande, det handlar om skilsmässor, vänskap som runnit ut i sanden, saker man borde gjort och krav som ställs på individen.

 

Det som slår en vid första lyssningen är att Markus öppnar sig väldigt mycket i texterna. Skivan ger en sorts känsla av att man känner honom och det gör det också mycket mer personligt.

 

”Jag är en vampyr” blev en monsterhit och vann också priser när den kom. Jag tänkte lämna den och mer rikta ljuset åt de andra låtarna. Här blandas melankoli och moll ackord med dur och dansanta rytmer. Det handlar om ånger och moll, men alltid med undertonen om att det alltid finns tid kvar att ändra och förbättra. Det handlar om norrland och om ett ursprung som sakta men säkert suddas bort men ändå alltid kommer finnas där.

Markus skriver rakt från hjärtat om uppväxten i Norrköping, om dåliga kompisar och om onödiga efterfester som mest slutar i ångest. Om idioter som visar sig överallt men inte tillför något, känner ni igen er?

 

Det handlar om gamla förälskelser där man visar att sin egna individ är starkare ensam. En individ som genom musik och uppmärksamhet försöker ta sig genom smärtan. Detta är ett soundtrack för kalla busskurer och ensamma nätter framför spotify. Ett soundtrack om att försöka klara alla förväntningar och hinder som man ställs emot.

 

Det är höst och det är mörkt, det är sanningar och svek. Detta blandas med låtar där man sticker upp näven mot samhället och dess styre. Låtar som ”Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp” visar på ett positivt synsätt där man tackar ja till allt och tar konsekvenserna senare.

Det här var åren när jag sa ja till allt utan förbehåll
Det ledde bara till problem som var långt bortom min kontroll
Linjen är tunn och alltid nära till allt som är grönt och grant
Rim och reson, bot och bättring. Ge mig en chans till jag kan”

 

En av dom starkaste låtarna är ”Hjälp”, i början melankolisk och ångestladdad låt. Men ju längre låten går så går den mot hoppfullhet och en önskan om självbotning. Om hur skilsmässa och rädsla kan göra att man försöker ta sig samman och kämpa för ett mål bortom horisonten. Men att ändå och så bra porträtterad via musiken ändå inte komma någonstans.

 

”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” är dess motstycke. Och detta skulle jag klassa dom den bästa låten från skivan. Låten går efter ett lugnt intro igång med ett catchigt trumkomp. Den handlar om val som man tog utan att veta varför. Val som man trodde skulle spegla ens framtid men inte gjorde det. Om städer som man växer ut och om identiteter man desperat söker. En låt med mening och baktanke som när som helst skulle kunnas spelas på en fest.

 

I tid och otid så klassar man folk som ”the voice of a generation”. Jag skulle vilja utmärka Markus som min svenska röst om hur jag tycker att det är att vara ca 20 år i Sverige nuförtiden och med allt det innebär. Jari Haapalainen (tidigare Bear Quartet) gör ett bra jobb vid producent spakarna och ger skivan dess musikaliska röda tråd som den behöver. För hur skivan än skiftar mellan ballader och hittar så är den alltid nära och personlig, som en barndomsvän.

 

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Du gjorde rätt, vi får leva med det.

 

8/10

/ Sebastian Blom


Kommentarer
Postat av: Mamma

Men va fint du skriver, pojken. Nu lyssnar jag på Markus.

2012-03-29 @ 19:38:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0